» Vi svenskar..
Jag har tänkt på oss svenskar. Hur vi är, hur vi låter och hur vi beter oss mot andra medmänniskor.
Vi måste alltid klanka ner på andra, det kvittar hur liten saken gäller. En annans persons egna åsikter, deras utveckling eller framgång.
Vi svenskar är dåliga på att glädjas åt andras framgång. Vi kan knappt kolla på personen som vann helgens tävling. Istället klankar man ner på vad som var lite sämre än det andra. Vi går förbi och kollar åt något annat håll istället för att säga "grattis! Bra ridet där!".
Eller ett exempel när man är utomlands och stöter på en annan svensk familj. Tre minuter efter det - vipps är det som man känt varandra i flera år. Väl hemma i Sverige vill vi inte ha förändringar. Kommer det en ny människa, kollar vi upp för att sedan gå tillbaka till samtalsämnet om helgens hetaste fest, dagens snackis eller hur en person går klädd i det som "absolut inte är inne". Vi vänder ryggen till nya förändringar, saker som vi vill göra, men vågar helt enkelt inte.
Fy, man skäms ju nästan över att vara svensk.
Istället borde vi vända våran livsstil och bli mer positiva, tycker jag. Istället för att klanka ner på ens framgång borde vi hylla den personen. Vi kanske själva hade velat ha tex den blågula rosetten, men att vara elak gör inte så den blir våran, så varför ska man då va taskig?
Det förstår jag inte riktigt..
Istället för att backa och inte vilja ha förändringar tycker jag att vi ska möta våra rädslor. Ta det där steget mot framgång, medans alla andra säger att du inte kan. DU vet att du kan, så vad har du att förlora egentligen?
» this is what i made of.
Nu kommer min underbara åsikter igen. Som ni här längtat eller?
Måste bar få ut mej min tankar, mina intryck och mina känslor. Vissa kan klicka ner sidan efter de har läst halva inlägget, vissa andra läser genom och tänker "hon är fan inte riktigt klok, hon kan ingenting" eller något i den stilen. Andra kan helt hålla med mej. Ingen aning.
Men såhär är det. Någon gång i livet har vi alla drömmar, vi har mål och lösningar för att verkligen lyckas med det vi älskar. Vi lägger upp planer på hur vi ska nå just det DÄR målet vi strävar mot. Just som alla andra har jag också målet och vill lyckas med detta, oavsett HUR många omvägar jag måste ta.
Snackade med rektorn på våran skola och kollade om lilla jag kunde byta ut elevens val som vi har sista lektionen på fredagar.
Då frågade hon mej lite snävt om jag var elitryttare. Jag svarade då att jag rider in en 3-åring som inte är matchad till elit än.
"Jaaameen då går det inte."
Första riktiga smällen.
"Du måste ha riktiga skäl att få åka ut till stallet. Om du till exempel har en tränare som inte kan komma på en annan tid än just då. Och om du är elitryttare."
Andas nu.
Ursäkta? Bara för att jag inte är elitryttare just NU, eller har hästen som kan hoppa 1,50m just NU får jag inte åka och träna för att nå mina MÅL?
Hur fan vet hon om jag är elitsatsande eller inte? Hur vet hon vilken nivå JAG ligger på? Kan ju säga att rida in en galen ponny i alla gångarter + hoppningen när man är 9 år gammal. Eller att rida in en stor, maffig häst när man är 15, från grunden dessutom. Jo, men säger det ingenting?
Jag kan nå precis hur långt som helst. Jag behöver inte den bästa tränaren i världen. Jag behöver få möjligheterna, få tiden och ha kul.
Hade jag haft hästen som kunde precis ALLT, hade vi haft de stora mängder med pengar. Ja då kan jag garantera att jag skulle vart i eliten idag. Men jag får istället rida till problemhästar och tar mej inte an de bästa ponnys så jag kan plocka hem flest blågula.
Men nog om detta.
Jag tycker det är grymt tråkigt och ledsamt att man ska få sånthär, av ridlärare på Uddetorp eller av rektorn på skolan. Alla människor i världen i ska få sin chans att lyckas. Oavsett om det är fotboll, fysik eller om du vill bli fotograf. Ja, men de människor runt omkring ska se möjligheterna för just dina mål och framtidsplaner. Inte vad som aldrig kommer gå bara för att du är för ung och att de äldre trycker ner dej och dina drömmar.
Som min pappa sa igår när jag hade berättat vad rektorn sa. Han sa att jag ska sträva efter min framgång ändå och visa alla andra att jag KAN. Jag kanske inte är bäst eller inte gör precis som proffsen gör. Det fungerar för mej och Lakrits, det är väl det som räknas?
Kämpar du för att nå dina mål, precis som jag?
» Bloggtorka.
Ni har förmodligen märkt att min inspiration till att blogga och så är i botten. På veckorna tänker jag alltid att helgens uppdatering ska bli såå mycket bättre. Blir den det? Nej.
Fingrarna bara skriver på och på men jag får inget sagt, eller inget vettigt sagt. Antal besökare minskas och jag har inte orken, även om jag har orken.
Jag gör inget vettigt på helgerna, all tid bara rullar förbi hur fort som helst. Man hinner knappt blinka. Det är sjukt.
Men så idag, tänkte jag till riktigt ordentligt. Jag gör visst något vettigt på helgerna, kanske inte det roligaste för er alla att läsa om, men jag gör något som jag tycker är kul.
Jag är oftast ute hos Lakrits och rider honom åtminstonde en dag i veckan. Redan där har jag mycket att berätta om. Liksom, tänk. Jag går ut och hämtar honom från hagen. Där kan jag berätta nästan en hel novell, (dock kanske inte så roligt).
När jag gör iordning honom finns det också en hel del att skriva om. Var han lätt att lyfta hovarna på? Hur gick det att tränsa? Och så vidare..
I ridningen (som kanske är roligast att läsa om), kan jag skriva hur vi gjorde. Gick det som vi hade tänkt, ungefär hur länge vi höll på och hur han var. Positiv/negativ till arbetet. Det finns ju huuur mycket som helst att berätta. Varför har jag inte kommit på det tidigare?
Men är det ni vill läsa om? Våran utveckling tillsammans? Skulle jag klickat in på en persons blogg skulle jag självklart vilja läsa vidare om deras resa. Men alla har inte samma tanke som jag. Det är upp till er.
Men självklart, jag är inte bara i stallet. Jag gör annat, precis som nästan alla andra tonåringar gör. Ja, jag är ute och har kul med finfina vänner.
Jag vill lära mej av mina misstag och ta lärdom av dom. Det är sånt vi ungdomar gör.
Men självklart, lite privatliv vill jag ha. Men mina kvällar på gårn med mina vänner, inte så fel med det. Nu tror säkert hälften att jag är ute och super varenda helg.
HAHA, fel, fel och fel. Nej. Jag är inte en sån person överhuvudtaget. Det kan jag tacka stallet för. Tycker det är patatiskt att snacka öppet hur full man vill bli nästa helg och att varenda samtal aldrig kan vara utan ordet alkohol eller något i den stilen.
Inser att mitt godis har tagit slut, jag är jäkligt trött och har absolut inga planer för kvällen. Efter jag kom hem från stallet har jag hoppat runt i mysklader, utan smink och ofixat hår.
Det är mitt glamorösa liv. Hoppas ni är avundsjuka. För det är inte jag.
När jag har fått en tankeställare tänkte jag skriva ett inlägg om dagens träning på Lakrits.
Hejsvejs.
» Det här vill jag!
Alla har väl drömmar, right? Alla människor på denna jord måste ha någon dröm här i livet, något mål att sträva mot för att någongång lyckas.
Jag tycker synd om dessa personer annars.
Men jag har drömmar, mål och förväntningar på hur jag vill bygga upp mitt liv i framtiden. Jag är rädd och osäker på att bli vuxen, men jag vill ändå ta ett stort kliv ut i världen och göra något helt själv. Jag är rädd, men samtidigt helt och hållet taggad. Jag vill se vem jag, Felicia, är om 10 år. Jag vill veta om jag är lycklig, om jag själv tycker jag har lyckats med mitt liv.
Det skrämmer mej mer än att bli vuxen.
Jag är oskäker på vad jag ska välja för gymnasieum. Om varje linje har man fått kommentarer hårt riktat mot ansiktet. Och ja, jag blir sårad även om jag klistrar på ett leende på läpparna. Just nu behöver jag ord som är bra och stöttande. Inte något som trycker ned en totalt och gör så man skiter i den linjen överhuvudtaget.
That's it.
Jag skulle gärna kunna gå Uddetorps hästgymnasium. Inriktningen NIU, för elitsatsande ryttare. Jag skulle kunna se att Lakris står där i en bok som äter sitt hö. Men nej det går ju såklart inte. Han måste ju kunna hoppa en meter. Ja, jag vet, han kan inte allt, men kan man inte se framåt? Han är inte bäst nu, men när han är äldre? Vem vet egentligen något om det?
Nej, usch. Blickar tillbaka när jag fick det spottat rätt upp i ansiktet av en ut av ridlärarna. "Det kan bli svårt, för han kan inte". Klart som fan det kan bli svårt, men jag är inte en sån tjejen som lätt ger upp eller gillar att rida hästar som kan precis allt.
Men bara för att jag antagligen inte kommer gå på Uddetorp så kommer jag inte släppa Lakris.
Jag har redan fattat tycke om honom och jag vill utvecklas med honom. Varje vecka känner jag att det går framåt i utveckligen, kanske inte så att det syns på långa vägar, men jag känner det.
Även om han nu bara är 3, så kan man utvecklas tillsammans ändå. Och just nu ser jag framtiden för honom. Han kommer bli en hur fin häst som helst. Jag vet, det kommer antagligen uppstå problem på vägen, men det får vi ta då. Det är inte svårare än så.
Just nu så är detta min dröm. Min dröm och mitt mål är att Lakris ska få en så bra utbildning som jag kan ge, och jag är bra. Annars hade jag inte fått denna chansen. Jag är så jävla glad.
Jag vill välja ett gymnasium och den inriktningen jag känner för. Jag kommer inte gå efter mina kompisar eller låta mej tryckas ner för deras ord. Det är min dröm, inte din. Jag skulle kunna bli lastbilschaufför, och gå på den inriktningen med alla tiahölmare med ölmage. Och..? Jag går ju inte på den linjen för de personerna, utan för att jag vill bli något.
Okej, andas nu alla. Jag tänker inte bli en fet lastbilschauuför. Fast det skulle kunna vara en plan B för min del.
Jag vet inte vad jag vill bli..
Jag väljer linje efter vad jag är intresserad ut av, inget annat. Men just nu tänker jag släppa allt med gymnasie och bara blicka framåt på allt annat viktigt.
» Dagens samhälle är på väg åt fel håll.
Ibland vill jag att man skulle kunna åka framåt i tiden där det inte finns problem. Jag vill ha en problemfri och smärtfri framtid utan att bli dömd för den man är. Jag vill ha BRA personer runt omkring mej och ha lyckats bra med mitt liv.
Men vad är det då som kommer mellan och lite smått förstör?
Jodu.
Samhället är helt och hållet påväg åt fel håll, totalt. Här blir man dömd och utanför för man tackar nej till alkohol. Man får inte vara med för "det är inte så kul för dej ju, när alla andra dricker". Men vadå? När blev alkohol så stort? Kan man inte umgås helt nyktert eller?
Åh, blir så trött.
Medans vi är ändå inne på att samhället är påväg åt fel håll. Jag kom och tänka på kyrkovalet. Jag är inte på någons sida, jag bryr mej överhuvudtaget inte vilka som blev inröstade eller vilka som är med i sveriges regering.
Men ett stort samtalsämne är ju Sverigedemokraterna. "De är så dåliga. De är rasister. Vi gillar inte dom. Dom kan man ju inte rösta på. Nej usch."
Liksom, hör dom vad dom säger? Det är ju lika rasistiskt som de säger rent ut att de hatar Sverigedemokraterna. Jag är ju som sagt inte på någons sida. Men allt alla pertier säger är ju inte så dåligt som "fienderna" uttrycker det.
Det kvittar om det gäller alkohol, olika politiska partier eller vad som helst. Kan man inte bara göra så att allt blir bra? Tänka lite på vad man säger och HUR man uttrycker sig.
Jag förstår att det är stort med alkohol mellan unga, men alla är inte såna som häver i sig varenda liten droppe bara för att bli full.
Jag är 15, men jag behöver inte vara berusad för att ha kul med människor som betyder mycket.
Alla samtalsämnen behöver inte handla om hur full man vill bli nästa helg. Det är bara rent ut sagt patetiskt. Att kompisar får sitta uppe halva natten för att ta hand om andra kompisar som inte vet vart de är, eller vet någonting alls.
Usch, kan inte ens tänka på det.
Förlåt, men lite patetiskt är det. Men alla som tycker det är värt att slösa varenda krona på sprit och bli full varenda helg. Varsågoda. Jag gör hellre annat för mina pengar. ^^
Puss.
» Synvinkel på livet - Positiv/negativ energi
Hur ser vi på livet? Är vi positiva eller negativa?
Jag, just precis, JAG vill förbättra mej på att se saker från en positiv och stark synvinkel. Jag har ju en tidigare början bara sett bristerna på de saker jag ska genomföra och inte sett vad jag vinner på det. Men det ska bli en stor förändring på det, det kan jag lova er.
Först och främst ska jag möta varje ny dag med en ny känsla, var öppen för nya förslag och förändringar. Men även vill jag att NI ska märka det. Det ska vara mer pepp-inlägg, inspiration och mer glädje från min sida.
Jag vill inte att unga, fina tjejer ska ändra sig, träna jävul bara för att en storbloggare skriver det på sin stora blogg som hon tjänar 6siffrigt på i månaden.
Det exemplet kanske inte var 100% bra, men ni förstår väl lite hur jag menar? Man ska köra sitt egna race. Såklart för ju jag själv inspiration av andra bloggar. Tex på träningstips, goda smoothies och allt möjligt. Såklart får man ju ändra på sig om man själv vill det.
Jag vill sprida glädje ju, och hur kan jag göra det? Vad vill ni läsa, vad tycker ni är extra roligt? Jag är ju som sagt öppen för förslag och gillar förändringar - absolut!
Själklart kan ju jag ha mina "hata-mänsklighetens-dagar", självklart, jag är ju en vanlig tonåring med ett humör av dess like..
Jag vill släppa allt som jag gått igenom, minnas alla underbara minnen och börja läsa mitt nya kapitel som jag skriver manuset på själv. Bestämmer vad jag vill göra och skriver en sida i taget.
Småsaker ska inte stoppa dej från att sluta leva, se på nya möjligheter, gör saker som gör dej lycklig och glad. Låt dej inte stoppas, uppfyll dina drömmar och lev livet.
^Live Your Dream^
» This is how you remind me..
Åsikter, åsikter och ännu mer åsikter. Alla har väl vi alla olika åsikter om allt, eller hur?
Just nu, i detta inlägg tänkte jag skriva min åsikt om stöttning.
Hur ser vi just på ordet stöttning? Är det bara en klapp på ryggen när man ramlade och skrapade i knäna eller ställer man upp med hela sin själ och verkligen hjälper till när det händer något?
Mina närmsta vänner, eller min syster förtjänar det bästa helt enkelt..
Själv så ställer jag upp, i vått och torrt. Vänner runt omkring ska kunna vara trygga och må bra och finns det något i vägen så försöker man vara till hjälp.
Man finns där, även om man inte har de kloka orden eller säger så mycket, så finns man där i bakrunden, man finns om någon behöver prata och en axel att gråta emot.
Men stöttning behöver inte vara ord, utan kan vara tyst som vinden.
Återigen kopplar jag tillbaka till ridningen..
Jag ville inte ha ord, meningar och skrik. Jag ville helst inte prata på tävlingarna. Folk trodde jag var sur, när jag egentligen bara var i min bubbla, fokuserad på mej själv, hästen och min ridning.
Efter min sista start lättade jag på trycket och kom såsmåningom ut ur min bubbla.
Efter en dålig runda kunde det ta ett tag, medans efter en grym runda gick det lättare.
Dock är tyst stöttning bra till en viss gräns, precis som den "andra" stöttning tycker jag. Jag behöver tyst stöttning lika mycket som jag behöver Camilla stå där vid staketet och skrika med full hals att jag ska sikta mot stjärnorna. Skrika att jag kan liksom.
Jag hyllar allt folk runt omkring mej, mina päron och mina underbara hästskötare jag haft under alla dessa tävlingar jag åkt på. Tack!
Då, under tävlingarna var det mest tyst kommunikation. Jag fick tyst stöttning och det var guld. Pressen kändes inte lika stor. Man fick alltid ett leende när Camilla kom med roliga kommentarer och idéer, haha.
^Den stöttning jag fick här under detta ridpasset var grymt. Jag fick känna på press, stress och att jag klarade av det jag gjorde. Trots mycket skrik att jag inte klarade av det, haha.^
Men det behöver inte bara vara inom ridningen, utan om allt ju. Skolan, fotbollen, den killen du är helt såld på. Allt! Det behöver ju inte vara något som är jobbigt bara för att man behöver extra stöttning.. Right? ;)
Så bara för att du inte säger något, kan det vara en stor hjälp ändå.
Ha en bra fredag, själv ska jag sitta inne med pjamasbyxorna på och inte röra mej ur fläcken. Kanske går ut och går med Fredrika, eller inte. Ska upp relativt tidigt imorgon och åka ut till stallet och rid den ponnyn ni vet, så det blir att hoppa i säng inte alltför sent.
Puss!
» Hur känner man sig levande?
Jag har tänkt på det lite fram och tillbaka? Vad får en så att man känner sig levande? Jag menar inte "jag överlevde skolan, känner mej levande", utan något på riktigt.
Alla har ju olika åsikter och tankar kring detta och jag har andra.
Jag känner mej tex levande när jag sitter på hästryggen och närmar mej ett stort hinder, som jag aldrig trodde jag skulle kunna komma över, men jag gjorde det tillslut.
Ryttare vet ju vad jag snackar om, men det kan vara mer komplicerat för andra.
Och även, vi ryttare, hoppar upp på en ponny/häst på minst 300kg, egen vilja och bara muskler inprincip.
Kan ju säga, det tog sin tid att komma över detta hinder. Jag skrek att jag inte skulle klara det.. Och ja, jag tyckte det var skyhögt, men nu om jag skulle hoppa upp på Chemp nu så skulle jag tycka att det var en normalhöjd.
Kan man inte kalla sig levande då när man galloperar över ett gärde i bara ett träns, med armarna rakt ut åt sidorna? Jag känner mej definitivt levande då.
Och när man ramlar av, jag tänker absolut inte på hur fel det kan gå.
Jag reser mej upp, hämtar en ny ridhjälm om hjälmen gick sönder, hoppar upp igen och fortsätter igen.
Som sist, fick en liten hjärnskakning, det snurrade lite, men jag hoppade upp igen och fortsatte + red även ett till pass på en annan häst.
Men det var fel. Jag skulle ha stannat upp och tänkt mej för, känt efter på riktigt egentligen. Även om det gick bra, så kunde det gått betydligt sämre.
Men ni fotbollsspelare, ni brukar ju klanka ner på hästsporten och vi på fotbollen. Visst, vi riskerar lite mer än vad fotbollsspelarna gör men de kan ju också skada sig rejält. De kan, precis som ryttarna förlora sina karriärer pga av en skada. Det tåls att tänka på, eller hur?
Men självklart, det är en stor skillnad på att få en annan spelare över sig än en häst. Det måste man väl ändå förstå?
Självklart kan man väl känna sig riktigt levande på andra sätt, skulle vara kul att veta vad som gör så att ni känner er levande?
Jag känner mej i alla fall riktigt levande när jag sitter på hästryggen och övervinner min rädsla, kommer över det hindret jag aldrig trodde jag skulle kunna komma över eller när man får vinden i håret (och alla flugor i ansiktet), kämpar mot den blågula rosetten och har ett speciellt band med hästen som aldrig någon kommer förså sig på.
» Ask.fm - Varför?
Det verkar som nästan alla har skaffat Ask, men till vilken nytta?
Jag säger inte att det är fel eller så, men till vilket skäl ska man skaffa det? Det enda jag ser är att alla länkar det på facebook och skriver "Snällaaa frååågaa något!", "FRÅGA, FRÅGA snälla"..
Förlåt, men lägg ner med det. Kan de inte fråga över PM, eller måste man alltid vara anonym? För måste det verkligen det?
Handlar allt om publicitet nuförtiden? Måste få hur många frågor som helst eller 100+ likes på sin nya profilbild där man står med röven ut, magen in, brösten uppe vid hakan och ansiktet som ser ut som den har skitit på sig.
Jag menar.. Vill du verkligen veta hur många kor det finns i världen, som käkar stekpannor och dricker vatten kan du la fråga det över facebook eller varför inte face2face?
Är det så himla viktigt att veta om personen är oskuld, om den röker på eller vilka den personen har legat med? Det är ju exakt såna frågor som vanligen ställs. Man säger att man ska svara 110% ärligt, men ändå sitter man och skriver "Vet inte", "bananer är goda" eller "du luktar honung". Jo men tjena vad ärligt och seriöst.
Okända personer frågar något, skriver något elakt och kanske inte vet hur den andra personen tar det. Sitter bakom sin data och kanske tom. gråter? Liksom, varför inte ta det när du ser personen i ögonen? Det är så himla mycket lättare att skriva det, men har du någon gång testat att skriva något snällt? Du kanske gör personens dag, tänk hur bra den får sig att kännas, istället för att rasa deras värld.
Så nej, skicka helst inte hatkommentarer nu, det här är min åsikt och vet ni..? Jag vet vart era skor bor. ;)
Den här världen är på väg åt fel håll, så varför inte gå emot strömmen?
» F-ö-r-d-o-m-a-r
Har ni någon gång hört ordet "fördomar"?
Visst, alla har fördomar om någon, va ärliga nu. Men när man drar alla över en kant blir det genast annorlunda.
Vi som är ryttare får hårda ord spottat upp i ansiktet. Killar som rider är bögar, folk påpekar hur vi rider osv.
Har tänkt på det ett tag, men när man är ute på tävlingar är det massvis som snackar om en, hur man matchar sin outfit, hur man rider..
"oh, såg du eller?"
"Nä, vad?"
"Hon tog hästen i munnen"
"Nemen gud, så gör jag aldrig mot min häst."
Vissa hästar kräver mer stöd och skenar hästen iväg, klappar du den på halsen och säger att den är duktig eller? Tar man inte tag i den och försöker lugna den, har man inte kontroll, vad fan ska man göra då?
Men när man är på tävlingar, man kommer aldrig ifrån det, det är alltid någon som påpekar något.
Har man en märkeströja, schabrak, ridbyxor och kanske har en GPA-hjälm - ja, då är du snobb och bortskämd. + att man har tre 200 00kr hästar.
Visst, man kanske är bortskämd, men man behöver inte har fördomar om dom ändå, right? ;)
Ryttare som nöjer sig med ett fint icke-märkes schabrak, vad är dom då? Vi på "den andra sidan"?
Jag har faktiskt ingen aning, men jag är trött på att folk är taskiga för vad man har eller så.
Jag skulle absolut inte tackat nej till tre 200 00kr hästar, inte heller till den stora hästlastbilen. Men vet ni? Jag nöjer mej med att låna ponnyer och hyra ett släp som kanske inte är dösnyggt. Sån är jag. Jag har hellre 5st tröjor utan märke, än en tröja för samma pris. :p
» Åsiktsinlägg.
Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg på ett bra sätt.
Angående bilder som är tagna på en själv, som ingen annan ska ha någon rätt till. Visst, frågar någon om den får ta bilden då är det helt okej, men när man inte har en susning om det.
Kvittar om det är kompis, släkting eller bara en läskig främling. Frågar man inte, är det inte okej.
Det händer sånt varje dag, man kan inte stoppa det, men man kan iaf säga till, sätta ner foten. Precis som jag gör nu, jag vill inte hitta bilder på mej själv som någon "tagit" från min blogg, utan att ens fråga.
Fråga hellre, få ett klart och tydligt ja eller nej, svårare än så är det inte. :)
Puss!
» onödiga kommentarer...
Läste på min finfina kompis blogg, där hon hade fått en sjukt nedkränkande kommentar om hur "lågt" hon hoppade.
Såklart var den personen "Anonym".
.
"- Hej, du rider ju en del och jag bara tänkte fråga hur högt har du hoppat? För jag har kompisar som är två år yngre än dig och är bättre tror jag än dig. På bilderna du har lagt upp så kanske du hoppar 65-70 kanske? Jag menar det är ju inte jättebra om man jämför med mina kompisar som hoppar runt 1 meter ? Så du är nog inte så bra på ridining.."
.
Vad är det för mening att ens lägga ner energi på att skriva en sådan kommentar. "Hennes kompisar", jamen den som skickade kommentaren? Den kanske också hoppas sååå "lågt" som 65-70.
Jag kan helt ärligt säga att jag inte hoppar över 70 på varje träning. Vad är det för mening att slita på hästarna på 1meters hinder när man "bara" ska träna på sits, vägarna och tempot? Då räcker det faktiskt med 50cm hinder. Kan man inget av dem sakerna kan man definitivt inte hoppa 1 meter och uppåt.
.
Folk som skickar såna kommentarer, vad vill ni få ut på dethär? Ni känner inte personen som ni klagar på och definitivt trycker ner. Va lite glada för vad de gör. Och på de bilderna så kanske det är 65-70cm. Ja, men vet du vad det är för häst? Det kanske är en ungponny eller en häst/ponny som inte har hoppat på länge.
På mitt ridläger hade ju jag Newton, han blir 5år iår. Louise hade honom också på sitt läger. Och jag kan då säga att jag inte hoppade högre än henne, för vet ni vad. Jag tycker absolut hon är bättre än mej. Det känske inte syns på bilderna, men har ni sett i verkligheten? Nej? Då så
Även nu, så rider hon "min" fd tävlingsponny, Svend ni vet. Och shit vad fint det ser ut eller! Det är kul att se att de faktiskt har hittat varandra. Ett riktigt litet team ska jag säga.
» Åsiktsinlägg - står för vem du är, vad du säger/skriver
Har tänkt på det väldigt mycket nu på sistonde.
Förtroende, svek och falskt snack. Folk som inte vågar stå för vilka de är, skriver en sak och menar helt annat.
Det är ju helt sjukt hur mycket man kan lita på någon och sen betyder man bara luft för den personen. Folk som kommenterar något och sen tar bort det för man kanske skäms? Kanske tyckt att man inte vart så snäll som man borde, kanske inte tänkt på hur den andra personen skulle reagera? Det uppstår varje dag, överallt här i världen. Du och jag kanske utsätts för det någon gång per vecka.
Speciellt här på nätet är det lättare att "vara en annan person". Man beter sig som man är 12 år och tänker inte ett skit på vilken situation man själv sätter sig i. Sen i vardagen när den andra vill snacka om det, kan man inte stå för vad man har skrivit.Bara för att man har tagit bort kommentaren så är inte allt borta, som allt skulle vara bra igen. Meningen med kommentaren kanske inte längre betyder något för den som skrev den, men har man någonsin tänkt något på den som fick kommentaren uppstoppad i fejset? Nej, det blir ju inte så, man skriver utan att tänka.
Så om du ska skriva en kommentar, skriv i de stuket du vill få tillbaks kommentaren och skriv aldrig anonym. Folk får reda på vem det är ändå. :*
