Jag har tänkt på oss svenskar. Hur vi är, hur vi låter och hur vi beter oss mot andra medmänniskor. 

 

Vi måste alltid klanka ner på andra, det kvittar hur liten saken gäller. En annans persons egna åsikter, deras utveckling eller framgång. 

 

Vi svenskar är dåliga på att glädjas åt andras framgång. Vi kan knappt kolla på personen som vann helgens tävling. Istället klankar man ner på vad som var lite sämre än det andra.  Vi går förbi och kollar åt något annat håll istället för att säga "grattis! Bra ridet där!".

 

Eller ett exempel när man är utomlands och stöter på en annan svensk familj. Tre minuter efter det - vipps är det som man känt varandra i flera år. Väl hemma i Sverige vill vi inte ha förändringar. Kommer det en ny människa, kollar vi upp för att sedan gå tillbaka till samtalsämnet om helgens hetaste fest, dagens snackis eller hur en person går klädd i det som "absolut inte är inne". Vi vänder ryggen till nya förändringar, saker som vi vill göra, men vågar helt enkelt inte. 

 

 

Istället borde vi vända våran livsstil och bli mer positiva, tycker jag. Istället för att klanka ner på ens framgång borde vi hylla den personen. Vi kanske själva hade velat ha tex den blågula rosetten, men att vara elak gör inte så den blir våran, så varför ska man då va taskig? 

 

Det förstår jag inte riktigt..

 

Istället för att backa och inte vilja ha förändringar tycker jag att vi ska möta våra rädslor. Ta det där steget mot framgång, medans alla andra säger att du inte kan. DU vet att du kan, så vad har du att förlora egentligen?