Panik, stress och jag vet inte längre. 

Förlåt, men just nu är jag i mitt skal. Jag vill bli mammas lilla flicka och kunna krypa upp i hennes famn så gjorde hon allt bra igen. Det går inte och jag måste möta allt jag inte vill möta just nu. En 15-åring ska inte behöva besluta sin framtid, absolut inte så här tidigt. 

Jag vet inte vad jag vill bli, jag orkar inte plugga och jag vill inte, jag vill bara inte. Jag vill dra täcket över huvudet, vakna tre år senare med en bra framtid. 

 

Idag har jag gått i skolan och hållt inne tårarna. All jävla press, från lektion till lektion. Allt är bara för mycket. 

Imorgon har vi orientering på berget. Jag är kass på orientering och de tvingar oss att springa med en karta och kompass i en skog, helt jävla ensamma. Utan mobil för den delen.

Ja, undrar hu de kommer hitta mej..

 

Dagens samhälle är unte uppbyggt på kartor och olika mattetal med bokstäver från A-Ö. Helt jävla ologiskt. 

 

Nu ska jag bara hata livet resten ut av kvällen. Fakk allt.