Jo, jag vill bara berätta lite snabbt hur glad jag är. Nu på söndag ska jag tävla dressyr på River och Chemp. LC:1 och LB:1, snacka om hur nervös jag är. 

Jag kommer vara innanför dessa vita staket, med folk på läktaren som kollar på mej. Jag är nervös, för tänk om jag misslyckas helt? 

 

Men det kommer inte hända. Absolut inte. För vet ni varför? Jag kan, jag känner dessa ponnyer och jag ÄR duktig och kan min sak. Det finns absolut bättre och skickligare ryttare och jag säger inte att jag kommer vinna. Men jag har samma chans som alla andra.

Och en till sak, jag har folk runt omkring mej som stöttar mej. Camilla kommer stå utanför banan och antagligen vara den första som säger något till mej, putta men ner från hästen om jag är missnöjd med min ridning. Jag fick i alla fall sitta på hästarna som är allt. Mamma kommer vara på plats, och pappa hejar antagligen på hemma eller på läktaren. 

 

Jag kommer faktiskt skita i hur det går, det är bara ett plus om jag får hem någon rosett. Jag är NÖJD ändå. Är jag inte det så vet jag att Calle kommer se till att jag blir det ändå. 

Sann vänskap som in i helvete säger jag.