» Lord - River
En underbar häst, en underbar tid och helt underbara minnen.
Ett hjärta av guld.
jag älskar dej.
-duellhoppningen på Axevalla- ↑
Jag blickar tillbaka tre år i tiden. Den sista tiden på B-ponny tiden och början på en livslång vänskap. Den sista meningen jag sa innan jag åkte hem var
"han kommer bli min nya tävlingsponny, jag kommer klara det".
När jag sitter här och faktiskt är nöjd med att ha klarat av honom så bra jag faktiskt gjorde då.
Han lärde mej mycket, och han lärde mej faktiskt att landa bra när han ville att jag skulle flyga lite ibland. Det var det jag gillade. Hans bocksprång och hans smarthet för att slippa undan att arbete+ hans intresse för all mat.
Vi gjorde mycket under våran tid.
Akuten, GP, vattenmattsträningen, duellhoppningen på Axevalla, skrittuteritt 1vecka efter knät hade hoppat och allt grus man har fått smaka på. Alla vinster och förluster, motgångar och medgångar.
Jag ångrar inget. Absolut inget.
-Vinst i LC-↑
Alla mysdagar vi hade. Jag kom ut, borstade dej, pussade på dej och berättade hur mycket jag älskade dej. Varje litet tillfälle såg vi till att minnas.
GP-kvalet var något riktigt extra. Lilla jag, men en tjock liten söt ridskoleponny på stora Grevagården. Hur gick detta till?
Jag fattar det inte än. Vi anmälde och vi gick in på banan med allas blickar på oss. Även om det inte alls gick bra, vi kom inte ens runt, så är jag på något sätt stolt över oss. Det hade ju krånglat i ett halvår, uteslutningar på nästan varje tävling, men på träningarna gick det hur bra som helst.
Vi chansade och det var ju den enda chansen att faktiskt kvala till GP innan jag växer ut C-ponny. Två avramlingar den dagen, kunde knappt stå, så ont gjorde det.
Fint underlag har Grevagården i alla fall! ;)
Akuten 2011.
Kommer ihåg smärtan och allt. Hoppade över en vit grind, ett galoppsprång efter gjorde han världens bocksprång, fick upp hans huvud men han bockade ännu en gång och jag kunde inte sitta kvar. Ramlade av helt enkelt. Landade på huvudet och blodet bara forsade. Åkte till akuten, men försökte ha ett leende på läpparna.
Ny hjälm och lugn ridning resten av veckan.
-sista språnget innan avramlingen ↑-
Vattenmattsträningen var något helt extra. Att få känna ett djurs tillit är hur coolt som helst. Till att inte ens gå över en liten vattenmatta till att hoppa från en stor presenning och landa på den.
Springa över helt själv, viljan att lära sig. Jag är glad att jag började träna honom från marken och inte sitta och pressa över honom. Vi lärde känna varandra som vi aldrig hade gjort annars.
Det var lite om våran långa historia, vill ni ha en del två så säg bara till! :)
Anonym
Bra skrivet, men jag skulle gärna vilja vet varför du inte rider honom längre, utan Chemp ist. Men bra skrivet, kul att läsa om er resa :)
Trackback
